One Direction novell

Senaste inläggen

Av Katta - 14 september 2014 15:52

Tidigare:

-I.. började hon med darrande röst men tystnade igen.

Hon såg ner på Harry, och la sin hand på hans axel vilket fick honom att le mot henne.

-I wasn’t sure how to tell you this Harry.. But I feel like this is the right time, to tell you and everyone close to us. 

Jag svalde hårt och såg på Josefin igen, och hon gjorde likadan gest. Jag kände Elaina slå mig till på foten med sin, eftersom hon var lika orolig och förvirras som mig och Josefin. Men så fort jag kände en hand placeras under bordet på mitt knä, sjönk oron. Harrys hand. Han smekte mitt knä med sin tumme, och klämde till försiktigt som ett tecken att allt skulle bli bra. Men han hade så fel. 

-I’m pregnant, avslutade Layla, och hela min värld rasade. 

_________________________________________________________________________

Samtidigt som Harrys grepp om mitt knä försvann kände jag hur hela mitt huvud snurrade. Det blev tyst kring bordet, och jag stödde armbågen mot bordet för att luta min panna mot handen. Jag skulle svimma, jag fann varken luft att andas in eller kraft i kroppen att resa mig upp att gå. Mamma var den första som sa något och i följd pappa sedan alla andra i en ton av glädje, men jag hörde väl att de flesta bara var förvirrade. Men varken jag eller Harry sa något, och jag önskade att han kunde säga sanningen om oss, lägga armen om oss, kyssa mig och säga att han älskar mig. Men istället vet jag att han kramar om Laylas hand och kysser henne på kinden. Jag såg upp försiktigt och mötte Louis blick och när han märkte mitt bleka ansikte reste han sig genast upp från sin plats som fick alla att se på honom. Jag hörde inte vad han hade för ursäkt innan hans arm fann min midja och lyfte upp mig. Jag hörde röster fråga vad det var, hur jag mådde och om det hade hänt något. Men ingen kraft kunde jag hitta som kunde få mina läppar lämna något ord.  

-She’s ill, var Louis svar.

Jag såg mot min syster som satt bredvid Harry och hon såg oroligt på mig. Men det var något i den blicken som fick mig att på riktigt vilja kräkas. Det var något som inte stämde. Min blick såg på Harry och han såg ner i bordet med ihopflätade fingrar med Layla och mer såg jag inte innan jag kände Liams och Elainas närvaro vid mig och hela min värld blev mörk samtidigt som den rasade samman. 


-Pregnant, is that her fucking excuse to hurt her sister because she knows that she has something going on with Harry? She is just lying, what a fucking bitch!

Elainas ord nådde mig samtidigt som jag slöt upp ögonen. Jag önskade att det var en marddröm alltihop, men tyvärr. Jag låg i min säng, och jag kunde känna av närvaro vid sängen men jag hade ingen kraft att se mig omkring. Men jag visste att Elaina stod i vardagsrummet, och så väl jag kände henne var hon på väg att kasta någonting i väggen.

-Elaina, you don’t know that.. suckade Liam från vardagsrummet.  

-Of course I know! She was always the real bitch in the family, not Emily! skrek hon och jag fann kraft i armarna för att sätta mig upp. 

Min blick blev suddig för en stund, innan jag såg Louis sitta på huk framför mig med sina händer på mina knän. Han placerade sin hand på min kind och jag svalde hårt. 

-It’s not a bad dream, isn’t it? fick jag fram i en hes viskning.

-I’m afriad it’s not, svarade Louis.

-I need a smoke.. fick jag fram och det förvånade mig minst lika mycket som Louis. Han såg på mig med höjda ögonbryn och hans läppar hade separerats av förvåning. 

-What? frågade han och jag visste att han var på väg att övertala mig att inte göra det, men jag behövde det. 

-I need a smoke, I just need it.. fick jag fram och reste mig upp på benen.

När jag inte fann balans kände jag hur jag var på väg att falla tillbaka på sängen men Louis händer tog tag om mina armar och jag mötte hans osäkra blick. Jag log mot honom när han nickade till med huvudet och han hjälpte mig gå till vardagsrum. Det första jag märkte var Elaina med en tallrik i handen medan Liam stod framför henne och försökte få tag i tallriken så att hon inte skulle kasta den. När Elaina mötte min blick mjuknade hennes ansiktsuttryck och hon fick ur sig ett darrande andetag samtidigt som hon släppte taget om tallriken. 

-Emily.

Innan tallriken nådde golvet hade Liam tatt den, och han såg efter Elaina som gick fram till mig och kramade om mig med en mördande blick. Jag fann ingen kraft att lägga armarna om henne, men jag fick fram det rätta ordet. 

-Smoke.

Hon backade undan och såg på mig förvånat, men jag brydde mig inte längre. Hon såg på Louis, och innan någon av de sa något mer gick jag undan med egen kraft. Jag ramlade mot väggen men fann så småningom balans igen och jag satte mig i fåtöljen. Jag sträckte fram handen i väntan på att få en cigg, och så snart fann sig en cigg mellan mina tänder och jag kunde inte ljuga om att jag inte hade saknat det starka smaken i munnen när jag tog det första suget från ciggen. Ett moln bildades runt mig medan jag spärrade in min blick i golvet medan jag tog sug efter sug av ciggen. Layla var gravid. Hon var gravid, och Harry var barnets pappa. Vad var jag? En förstörd människa, på alla sätt. Det var tyst i vardagsrummet. Louis och Elaina stod lutandes mot väggen, och Liam stod i köket med ett glas vatten medan han själv försökte lugna ner sig. Det verkade som att han hade fått lika stor panik som Elaina och ville bara skrika. Jag såg på honom, och hans hand darrade när han drack från glaset. Helt plötsligt öppnades dörren till altanen och alla förutom jag såg på skuggan som stod i öppningen. 

-She is smoking?! 

Den förskräckta rösten tillhörde Josefin. Jag såg på henne och hon gick in i stugan med en till människa efter sig. Min pappa. Josefin såg på mig med sorgsen blick, och jag visste att hon var osäker på vad hon skulle göra. Hon gick därför vidare till köket och ställde sig bredvid Liam, och hon gav honom en kram samtidigt som min pappa satte sig på huk framför mig. Jag blåste ut rök i hans ansikte. Han hostade till innan han talade. 

-Is everything alright Emily? I know it’s very suprising, it is for me to b-

Jag avbröt honom. 

-It’s amazing, really. I just feel sick and I got very suprised so I got a bigger headache and I felt very bad, svarade jag snabbt utan någon känsla i rösten, men en viss ironi hördes i min röst ändå. Jag tog ännu ett nytt bloss från ciggen. 

Min pappa granskade mig med blicken och han suckade. 

-Your friends said that you didn’t smoke anymore.. 

-Unfortunatly, I do, svarade jag drygt. 

Han såg på mina vänner men ingen av de vågade möta hans blick. Han såg tillbaka på mig, sin yngsta dotter och placerade sin hand på mitt knä. 

-We understand if you are suprised and confused. No one is going to bother you until you are ready to talk with your sister about her being pregnant. 

Jag såg på min pappa och nickade kort till med huvudet innan jag talade. 

-Okay, I don’t care about her being pregnant really but okay. Bye dad. 

Jag kunde höra en besviken suck från Louis, men jag såg inte på honom. Pappa såg ner i golvet och han nickade till med huvudet innan han reste sig upp.

-Mother and I are here for you.. sa han samtidigt som han svalde till och stod vid dörren ut till altanen. Jag fnös till.

-You never was so why would you now.

-Emily.. sa Louis allvarligt som ett tecken att jag skulle skärpa mig men pappa avbröt honom. Jag brydde mig inte. 

-No it’s alright, she is like that. 

Sedan lämnade han stugan med hårda och arga steg och han smällde dörren efter sig. Jag tog det sista blosset från ciggen innan jag reste mig upp och gick ut på altanen. Jag kastade ner ciggen på marken och trampade på den. Min blick vandrade upp mot uteserveringen på stranden och jag såg Niall krama om Harry medan Layla stod med ett leende på läpparna och pratade med mamma. Jag såg en stund på Harry, och att bara se på honom fick mitt hjärta att splittras i ännu mindre bitar. Det var väl så det skulle vara, det var väl så det skulle bli. Jag återvände in och lät dörren vara öppen för att få ut all rök innan jag såg på mina fyra vänner som såg besviket på mig. De dömde mig med sina blickar och jag ville bara skrika på dom alla att sticka därifrån. 

-You’re not yourself Emily, don’t be the old you.. suckade Louis och jag såg på honom med irriterad blick innan jag fnös till.

-Did you even know me back then? No, you didnt. 

-Emily, stop being like that, talade Liam från köket och jag suckade och himlade med ögonen innan jag vandrade med blicken mellan de alla. 

-If you don’t like me like this, you can all just fuck off, jag höjde på rösten medan jag kände tårar bränna i ögonen. 

Alla tystnade och jag torkade bort de första tårarna som hade råkat falla ner för mina kinder, och jag vände mig åt sidan och gjorde en gest mot dörren utan att se på någon av de, som ett tecken att de skulle lämna. 

-I’m broken, and my world just collapsed. I wan’t you to leave. 

-Hey, we are here for you.. suckade Josefin men jag såg inte på henne.

-Go for fuck sake, are you deaf? Go! skrek jag och pekade mot dörren. 

De tystande igen. Jag såg på dom igen, och helt plötsligt ångrade jag allt jag hade sagt. Hur kunde jag vara sådan? Detta var inte jag. Jag önskade att jag kunde få tillbaka allt, men nu var det sagt och mina fyra bästa vänner började lämna mig. 

-If thats what you want, okay, sa Josefin och jag hörde besvikelsen i hennes röst. 

Jag ville inte se på dom, jag ville inte se deras besvikna blickar. Jag var redan besviken på mig själv. Och snart var jag inte bara besviken, utan även ensam. Jag var besviken på mig själv, jag var förkrossad, arg, förvirrad och helt ensam i mitt mörker som började bli större för varje sekund. 

ANNONS
Av Katta - 24 augusti 2014 16:09

Tidigare:

-Where the fuck do they found the dirt?! Muttrade jag och Harry skrattade och ryckte på axlarna. 
-I don’t know, but they always found something. 
Jag såg på Josefin och hon hade lagt märkte till mig. 
-Emily! I’m going to die, holy shit I don’t want to get dirty! Skrek hon och skrattade så mycket så att hon hade börjat få svårt att springa. Hon började springa mot mitt och Harrys håll. 
-He’s coming closer, watch out. Ropade jag, men det var för sent. Josefin skrek när Zayn kastade en klump lera på hennes rygg och hon vände sig snabbt mot honom. 
-I’m going to kill you, you and Louis! Skrek hon och Zayn började skratta, och nu var det Josefins tur att jaga honom. 
Jag och Harry såg på varandra, och solen sken så starkt så jag fick kisa med ögonen. 
-Are we gonna join? Frågade han och skrattade. 
Jag rynkade på näsan och såg hur Louis hade kommit med en ny hink full av lera, och jag skrattade till och såg tillbaka på Harry.
-Yeah.

_________________________________________________________________________

11 dagar senare

Jag såg på mig i spegeln och fick ur mig en tung suck. Tre dagar kvar, sen åker vi tillbaka hem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. Jag hade blivit van vid detta. Vid min egna lilla altan bredvid Harrys. Jag hade blivit van vid att se på Harry varje dag. Jag hade blivit van vid att få känna hans läppar mot mina vid varje stund vi var ensamma. Nu när mina föräldrar hade kommit och Elaina, var det svårare att hålla min och Harrys relation hemligt. Jag hade skuldkänslor, varje dag också. Att se Layla bli lämnad av sin pojkvän, att han var med mig i hemlighet. Jag klarade ibland inte av det, och medan Harry ljög för henne att han var med Louis och Niall, satt jag och grät i Elainas och Josefins famnar. För de var de ända som visste sanningen, om allt.

-Emily? 

Jag vände mig om, och fick syn på Elaina stå lutad mot dörröppnigen till altanen. Hon hade på sig en blommig fint pösigt linne in stoppat i sina höga svarta jeans och hennes hår var uppsatt i en högtofs. 

-The dinner is served. Sa hon och log.

Jag nickade till och såg på min spegelbild igen och granskade det jag var klädd i. En grå långklänning.

-I’m going to see Luke tomorrow. Sa jag hest och vände mig om mot min bästa vän.

-That’s good? Sa hon osäkert medan jag gick ut efter henne med en suck.

-I don’t know, last time we saw each other was when I told him that I don’t feel the same way about him.. 

-But you have talked to him a few times, have’nt you? 

-Yeah, but I’m worried that something will happen.

En skugga visades i ögonvrån och vi vände oss båda för att få syn på Josefin. Hon log brett mot oss och tog en hårslinga bakom örat innan hon klappade ihop händerna.

-Let’s go to the dinner! fnittrade hon, och fick den oroliga stämningen mellan mig och Elaina att försvinna lika snabbt som vi började gå mot uteserveringen som Zayn hade fixat tillsammans med Liam. 

När vi kom fram var Harry det första jag såg. Han var klädd i svarta jeans och en vit tshirt med V urringning. När han vände sig om, märkte jag att han hade kammat upp sitt hår, så hans stora lockar verkade tjocka än vanligtvis. Jag mötte hans gröna ögon, och han började att le mot mig. Hans blick granskade mig, och jag rodnade till när vi gick förbi honom och såg ner i golvet när vi stannade bakom stolarna runt bordet. Jag såg på andra sidan av bordet där mina föräldrar stod, lyckligare än någonsin.

-You look beautiful Emily! sa mamma lyckligt, och jag fick ur mig ett leende.

-Thank you mom, you too.

Jag visste att hon inte tänkte sig de orden lämna mina läppar, någonsin. Men det gjorde de, och jag såg hennes ögon glänsa till i samma sekund av förvåning. Hon såg direkt upp på min pappa, och de bytte ut förvånade blickar innan dom såg på mig och log brett. Jag såg mig omkring och såg Niall och Zayn prata med servitrisen som skulle sköta om oss ikväll, medan Louis och Liam pratade med Layla. Jag hade märkt på sistonde att Layla hade börjat se sämre ut. Hon hade mörka påsar under ögonen, och började bli blek. Jag hade frågat flertal gånger om det var något, men varje gång sa hon nej. Jag kände plötsligt närvaro bredvid mig, och jag började le ner mot marken.

-Hello beautiful. 

Jag såg upp på Harry som stod bredvid mig och hade ett flin på läpparna.

-Hi. Sa jag enkelt och började granska honom med min blick.

-You should have you hair like that more often. Skrattade jag och han höjde på ögonbrynen och drog handen genom sitt hår.

-If that’s what you want.. skrattade han och jag flinade. 

-Okay everyone! Let’s seattle down! Hojtade Louis till, och alla gjorde som han sa.

Jag satt bredvid Harry och Elaina, med mina föräldrar framför som satt mellan Josefin och Louis. Josefin satt mittemot Harry och Layla, med Zayn på änden av bordet. Bredvid Louis, satt Niall med Liam och Elaina framför med Liam på andra änden av bordet, och jag såg på de alla och log för mig själv. Det kändes bra. 

-Let’s eat! skrattade Niall över hela bordet när maten kom så småningom, och alla började prata.

För första gången i mitt liv, såg mina föräldrar mig utan vodka i handen, ruffsigt hår, rökandes eller full. De såg mig skratta åt Louis skämt, prata med Elaina eller ropa till Josefin för att hon skulle höra. Jag drack från vinglaset, och lät vinet släcka min törst, men jag kände inte mig berusad ett dugg. Jag kände mig bara så himla lycklig. Men tanken av att jag inte kunde dela med lyckan med att kyssa Harry, vilket jag ville göra hela tiden, fick mig att sucka av besvikelse. Men jag kunde inte, inte nu, men snart. 

-Excuse me, I need to use the bathroom.. sa jag tillslut och ställde mig upp.

Jag log mot alla omkring, innan jag vände på klacken och började föra mig mot min stuga. Innan jag gick in, såg jag mot Harrys håll och jag mötte hans blick och log innan jag försvann in. Snart var han efter mig. Jag kollade efter honom vid fönstret ut mot altanen och han log mot mig när han gick in till sin stuga. Men innan jag hann göra något mer, knackade det på ytterdörren på andra sidan och jag kunde inte sluta le när jag sprang fram mot den och öppnade.

-I couldn’t hold myself.. var det ända jag hörde från den hesa rösten innan Harrys läppar pressades mot mina. 

Han pressade sin kropp mot min så jag stod mot väggen med mina armar runt hans nacke. 

-It’s so hard to keep my hand from you. Fortsatte han mellan kyssarna och jag skrattade mot hans läppar.

-You’re so dirty.

-Only for you.

Han lyfte upp mina ben, sedan hela mig så jag hade mina ben runt hans midja.

-God you’re so beautiful, anades han häftigt och utan att slita bort sina läppar från mina puttade in mig i väggen på andra sidan av rummet.

Han skrattade.

-Sorry..

-I love you.

Vi båda stannade upp när orden lämnade mina läppar, men han höll kvar mig och såg upp på mig i tystnad. Han började att le, och såg in i mina ögon med sina gröna som gjorde mig knäsvag varje gång.

-I love you. 

Så kysste han mig igen.


Vi kom tillbaka efter 5 minuter, med tjugo sekunders mellanrum. Jag gick först, sedan han. Vi hann precis till desserten, och så fort jag tog en tugga av gélen, kände jag Harrys fot mot min och jag såg på honom. Han såg inte på mig, men log medan han såg ner på sin mat. Vi flätade ihop våra ben, och jag skrattade innan jag såg på Elaina bredvid.

-Did something hot happened in the ‘bathroom’..? Viskade hon när hon böjde sig mot mig och vickade på ögonbrynen.

Jag skrattade åt henne och knuffade undan hennes huvud vilket fick henne att flina.

-Shut up.. sa jag åt henne medan jag rodnade och hon fortsatte att skratta åt mig. 

Resten av kvällen, med mitt ben ihop flätat med Harry under bordet, kände jag mig obeskrivligt lycklig. Jag visste inte riktigt vad det berodde på, men alla omkring mig fick mig att må så bra. Louis skämt som fick mig att skratta så att jag grät, Elainas snuskiga kommentarer, pappas historier och lilla mig och Layla. Men lyckan varade inte länge till. Plötsligt plingade någon med kniven mot sitt vinglas, och Layla reste sig upp från sin plats.

-I want to tell something.. sa hon när alla tystnade.

Min blick vandrade direkt mot Josefin, och hon på mig med höjda ögonbryn och jag ryckte lätt på axlarna som ett tecken att jag själv inte visste vad Layla skulle berätta innan jag såg upp på min syster igen. Hon suckade och såg ner i marken. Jag la snabbt märke till att hennes hand började skaka, och hon såg upp igen med ett svagt leende på läpparna. Hon var nervös, vilket var sällan. Det började genast att oroa mig, för jag hade aldrig sätt henne så nervös.

-I.. började hon med darrande röst men tystnade igen.

Hon såg ner på Harry, och la sin hand på hans axel vilket fick honom att le mot henne.

-I wasn’t sure how to tell you this Harry.. But I feel like this is the right time, to tell you and everyone close to us. 

Jag svalde hårt och såg på Josefin igen, och hon gjorde likadan gest. Jag kände Elaina slå mig till på foten med sin, eftersom hon var lika orolig och förvirras som mig och Josefin. Men så fort jag kände en hand placeras under bordet på mitt knä, sjönk oron. Harrys hand. Han smekte mitt knä med sin tumme, och klämde till försiktigt som ett tecken att allt skulle bli bra. Men han hade så fel. 

-I’m pregnant, avslutade Layla, och hela min värld rasade. 

______________________________________________________________________________

Nu börjar vi igen! Sommaren är slut, och uppdateringen kommer på nytt!

Kram på er, har saknat er alla, och hoppas det är några kvar som läser, haha!

ANNONS
Av Katta - 9 juni 2014 21:33

 

Emilys perspektiv.
-No but really, we need to go back now. Sa jag och avbröt tystnaden, samtidigt som jag vek mig ur Harrys kram. Han suckade och när jag såg på honom log han svagt.
-Okay. Svarade han enkelt, och jag log mot honom och började gå mot tälten med hans fingrar ihopflätade med mina.
-Does this feels weird for you? Frågade han plötsligt, och jag kollade upp mot honom förvånad medan jag saktade ner.
-What?
-This, I mean, us.. this thing between us. Stammade han fram och försökte hitta de rätta orden.
Jag drog ihop ögonbrynen.
-Does it feel weird to you? Frågade jag, och han såg ner på mig med stora ögon.
-If it would I would never be here. Svarade han allvarligt.
-Then why do you ask?
-Because I don’t want to make you feel weird about this.
Jag stannade, vilket även fick honom att stanna och vi såg på varandra.
-It doesn’t. Sa jag med hård röst. Jag blev förvånad över vad han ens frågade mig, eftersom jag trodde vi inte behövde prata om det. Jag trodde att det var det rätta, och om han tvekade så ville jag inte detta längre. Jag ville inte oroa mig över att han inte älskade mig. Harry suckade och han såg mig rakt in i ögonen och placerade sina händer på mina kinder när han hörde min oro och ilska i rösten.
-Emily, stop. I love you, I just said it a couple of minutes ago. Don’t think otherwise, I love you, trust me. Sa han för att lugna ner mig, och jag såg ner i marken.
-It’s just..I’m.. I’m just afraid that it will not last long.
-Why do you think it wont last long?
-Because happines does not last long for me, Harry. It’s to good to be true. Erkände jag.
-Don’t, Emily. Don’t think like that. Suckade han och drog in mig i en kram.
-Since the day I met you, you have been the most important thing in my life. I will do everything, to make your life brighter.
Jag suckade, och kramade om han hårdare.
-Stop talk about this, and let’s go. Sa han och pussade mig på pannan, innan han fortsatte mot tälten. Jag kollade efter honom, och han vände sig om mot mig och log brett.
-Come. Skrattade han, och jag skrattade till och började springa mot honom samtidigt som han bredde ut armarna.
-Harry!
Jag stannade tvärt när jag såg min syster flera meter ifrån Harry gå ut från deras tält, samtidigt som Harry drog ner sina armar i ett blixtsnabbt ryck och vände sig om mot henne. Layla såg sig omkring, och ett leende bildades på hennes läppar när hon la märke till Harry, och började springa mot honom. Jag svalde hårt, och kände mitt hjärta slå snabbare av spänning. Skulle Harry säga sanningen? Hur kommer hon reagera? Fast mina hopp varade inte länge till, innan Layla kastade sina armar runt Harrys nacke och kysste läpparna jag nyss kysste. Jag såg bort, och bet mig i tungan för att inte skrika.
-Where have you been babe? Hörde jag Laylas ljusa röst fråga, och jag tvingade mig själv att se på dom.
Han log mot henne. Han hade sina armar runt hennes midja, och sin nästipp mot hennes. Han tänkte inte säga det. Han tänkte inte säga sanningen.
-Couldn’t sleep. Are we heading back to the hotel? Frågade han och Layla fnittrade till och nickade.
-Yes, Niall will come in a couple of minutes to help us with the stuff. Svarade Layla och Harry nickade. Helt plötsligt märkte jag Laylas blick glida över mot mig, och hon log brett, även fast en sorts avundsjuka gnistrade i hennes ögon.
-Emily! Hi sis, where is your friend Luke? Frågade hon, och jag spärrade in min mördablick i Harrys nacke, och jag visste att han inte vågade se mig in i ögonen. Jag såg på min syster och fick ur mig ett fejk leende.
-He needed to go back home, because he’s going on tour tonight. Svarade jag och Layla nickade till, och vände sig uppmärksamhet mot Harry igen. Min Harry.
-Help me with the stuff. Fnittrade hon och vände sig med ryggen mot Harry medan hon flätade ihop sina fingrar med hans och drog med honom bort. Jag såg efter dom, och det tog sin stund innan Harry såg bak på mig. Han mötte min blick, och jag märkte hur sorglig den var. Han mimade därefter med sina perfekta läppar ’‘I’m so sorry’’, men innan jag hann se något mer såg jag bort mot havet för att slippa få skuldkänslor. Jag vet att jag inte borde vara arg på honom, men svartsjukan och besvikelsen var som en liten klump i bröstkorgen som kunde endast försvinna om han var bara min. Harry var helt enkelt inte redo, och jag förstår vilken press han känner säkert. Det känns säkert jobbigt för honom. Jag har helt enkelt för stora förhoppningar, som alltid, ännu en jävla gång.

Efter tre timmar låg jag i min säng i hotellstugan, och såg upp i taket med dagboken bredvid mig. Jag suckade, och började tänka på Luke. Tänk om han mår dåligt nu? Sämre än innan? Jag ville inte det, han var min vän och på något sätt hade blivit så nära för mig. Jag suckade ännu en gång och vände på huvudet för att se på dagboken. Jag tog upp den, och öppnade den för att sedan läsa första sidan som kom upp. Jag fnös av de olika händelserna jag läste. Händelser som skedde innan Harry, då jag festade och rökte och drack mig full vart jag än gick. Jag har ändrats, jag har det. Jag fortsatte bläddra i dagboken, bläddrade förbi sidan jag skrev senast på, men jag stannade direkt upp. Längst ner på sidan stod det något, vilket fick mig att sätta mig upp i sängen.

Remember Harry, don’t let her go. If you do I’ll kick your ass.

I won’t, because I love her.

Jag stelnade till, och fick läsa om meningarna gång på gång för att förstå. Den första raden var från Luke. Han tog min dagbok. Han läste den, och skrev i den innan han gav den till Harry. Den andra raden var från Harry, som ett svar. Ett svar på det Luke skrev, och jag kände hur varm jag blev i kroppen. Luke, jävla Luke. Varför var han så otrolig och bra? Jag kunde inte tänka mer på att han skulle må dåligt, och innan jag ändrade mig kastade jag undan dagboken och tog fram mobilen och ringde honom. Han svarade inte, utan jag kom direkt till röstbrevlådan. Jag hade inget annat val, än att berätta allt såhär.
-Hey, it’s Emily.
Jag suckade, och tog ett djupt andetag för att fortsätta.
-I’m really sorry Luke for what happened. I really like you, I really do. You’re such a good person, and you are such an amazing friend. And I’m sorry for letting you know that there will not be anything else then friendship between us. I’m really sorry. I’ve never wanted to hurt your feelings, becuase you mean to much for me, I’m sorry. And really, I’m sorry it’s the only thing I can say because I don’t know how I can explain how sorry I really am.
Jag drog handen genom håret, och såg ut genom fönstret. Min blick fångade upp Harry på stranden i badshorts, och hur han skrek på Louis som kastade sig på hans rygg för att smeta ut lera på Harrys ansikte. De skrek och skrattade vilket fick mig att le och nästan att skratta.
-I’m also calling because I want to thank you for giving the diary to Harry, and the message in it. Thank you Luke. Thank you so much, and I’m sorry once more that I can’t feel the same for you as you for me.
Jag såg tillbaka ner i sängen och harklade till och skrattade.
-You gonna rock the stage on your tour. Skrattade jag tyst till och därefter suckade.
-Have fun Luke, say hi to the rest of the boys and show your talent. I’ll miss you, see you in two weeks. Bye, and sorry again.
Jag la på, och la mobilen bredvid mig innan jag såg ut genom fönstret igen. Jag drog ihop ögonbrynen när varken Louis eller Harry var på stranden längre, och jag vred mig i sängen för att se om de var en bit bort, men de var inte där. Helt plötsligt hörde jag hur dörren till terassen öppnades, och jag hoppade till av skräck. Jag hann inte säga något, innan Harry visades i min dörröppning till sovrummet, smutsig i ansiktet av lera som hade torkat och rufsigt hår som såg brunare ut än vanligtvis på grund av all lera i det. Han var smutsig om benen och magen också, förmodligen eftersom Louis bokstavligen kastade lera på honom. Han skrattade och jag granskade hans kropp, och om inte han skulle ha skrattat till skulle jag börjat förmodligen att dregla över hans perfekta kropp. Jag såg upp för att möta hans blick och han tog armarna i kors.
-Louis is having fun.. Skrattade han och jag fnös och nickade.
-I see that.
-You wanna go out and play with us? Frågade han och började gå fram till sängen.
Jag fnös till igen, och skakade på huvudet.
-No..
Harry skrattade till och kom upp med knäna på sängen så han såg ner på mig.
-You are to afriad? Retades han med kisande ögon och flin på läpparna och jag himlade med ögonen.
-No It’s Layl..
-She is shopping, because she was bored. She’s gone for a couple of hours. Svarade han snabbt och stödde sig på armarna och började krypa sakta närmare mig med sin smutsiga   kropp medan jag flyttade bara bak i sängen.
-My bed will get dirty because of you. Suckade jag och ett leende började växa fram på mina läppar för varje sekund som Harry kom närmare mig. Jag kände väggen bakom ryggen och visste att jag nu var fast.
-Whatever. Viskade han.
Han placerade sina ben på varsinn sida av mina, så att mina log mellan hans och satte sig upp på knä igen för att stötta sig på handflatorna som han placerade på väggen med mitt ansikte mellan de. Han såg på mig och flinade.
-Harry get of my bed. Sa jag hest, och svalde hårt.
Han ignorerade min mening och såg på mina läppar och sedan i mina ögon igen.
-I know you are mad at me, that I didn’t tell Layla. Sa han plötsligt, vilket förvånade mig.
Ändåså nickade jag till och behöll mitt stoneface. Jag var ju sur, ja. Men jag trodde inte det märktes så tydligt.
-I just can’t do it now. It’s her vacation, and I can’t destroy it for her. I still like her, and care about her, that’s why I can’t tell her now. Not now when she is happy about being here. But I promise you, that I’ll tell her when we are back home.
Han närmades med sitt ansikte mot mig och såg ner på mina läppar, men snabbt tillbaka i mina ögon igen.
-I’m sorry? Bad han och log.
Ett brett leende bildades på mina läppar och jag skrattade till och himlade med ögonen.
-Apology accepted.
-Good.
Så pressade han sina läppar mot mina. Glädjen som liksom skrek inombords fick mig att le mot hans läppar, vilket fick hans läppar att le mot mina och jag la mina armar runt hans nacke. Han tog ner sin vänster hand från väggen och placerade på min kind när vi kysstes igen. Han tog sedan undan handen från kinden och drog den på min höft, och sedan sakta drog in den innanför min tröja och smekte min midja med sin stora hand, vilket fick mig att rysa.
-Let’s go to the rest. Sa jag när vi avslutade kyssen, och Harry skrattade.
-Now you changed your mind? Skrattade han och pussade mig på käkbenet, sedan lämnade blöta pussar ner till min hals.
-Yes, let’s go. Stönade jag till, och jag stelnade till av pinsamheten som sköljde över mig och Harry såg upp på mig och log brett. Stönade jag precis?!
-You’re adorable. Sa han när han såg mina kinder hetta till.
Jag förblev tyst och kollade generat ner med huvudet.
-Okay, let’s go. Sa Harry och kröp undan från mig, tog tag i min hand och drog mig upp ur sängen så att jag satt upp på knä i sängen framför honom som stod upp på golvet framför mig.
-Just one more kiss. Flinade han och kysste mig igen.
Han avslutade kyssen och tog en hårslinga bakom mitt öra och log.
-There will be more occasions where you will groan because of me. Sa han plötsligt, och jag spärrade in min blick i hans och med ett skratt skuttade han undan från mig när jag tog tag i en kudde från sängen.
-You are so fucking dirty Styles! Skrek jag medan jag garvade och kastade kudden på honom och han började fnissa som en liten flicka och gömde sig bakom väggen. Jag reste mig upp från sängen och började smyga ut ur sovrummet, och när jag kom ut fram i dörröppningen kastade jag mig på Harry som gömde sig bakom väggen. Han skrek till, och sedan började skratta när vi föll på soffan som var bakom honom, med mig över honom. Jag skakade bort mitt hår från ansiktet, och när jag såg på Harry såg jag att han redan såg på mig.
-You’re beautiful. Sa han, och jag blinkade till med ögonen av förvåning.
Han log.
-Now change to bikini, I’ll wait here. Sa han och satte sig upp i soffan med mig i sitt knä. Han placerade sina händer på mina höfter och lyfte upp mig enkelt från sig så att jag stod på golvet framför honom.
-I’ll wait here. Upprepade han lugnt, och jag log svagt och vände mig för att gå in till badrummet. Jag stängde dörren efter mig, och bytte snabbt till bikinin och kom tillbaka till vardagsrummet där Harry, som han sa, väntade på mig. Han såg på mig och granskade mig med sin blick. Han skulle precis säga något, men jag la armarna i kors och skakade på huvudet.
-No more compliments or dirty words, I think it’s too much and too dorky. Skrattade jag och Harry flinade och reste sig upp och nickade till. Vi gick tillsammans ut och gick ut på stranden där det första man såg var Josefin som skrek och sprang ifrån Zayn som hade en hink full av lera och sprang efter henne.
-Where the fuck do they found the dirt?! Muttrade jag och Harry skrattade och ryckte på axlarna.
-I don’t know, but they always found something.
Jag såg på Josefin och hon hade lagt märkte till mig.
-Emily! I’m going to die, holy shit I don’t want to get dirty! Skrek hon och skrattade så mycket så att hon hade börjat få svårt att springa. Hon började springa mot mitt och Harrys håll.
-He’s coming closer, watch out. Ropade jag, men det var för sent. Josefin skrek när Zayn kastade en klump lera på hennes rygg och hon vände sig snabbt mot honom.
-I’m going to kill you, you and Louis! Skrek hon och Zayn började skratta, och nu var det Josefins tur att jaga honom.
Jag och Harry såg på varandra, och solen sken så starkt så jag fick kisa med ögonen.
-Are we gonna join? Frågade han och skrattade.
Jag rynkade på näsan och såg hur Louis hade kommit med en ny hink full av lera, och jag skrattade till och såg tillbaka på Harry.
-Yeah.

__________________________________________________________________________________
Som vanligt, jag vet. Dålig uppdatering. Och tyvärr så är den ända ursäkten plugg, och lathet i för sig också. Jag fyllde år nu i lördags, hade fest hemma dagen innan, skulle ha prov på torsdagen som jag pluggade på hela veckan, som ändå bytte dag till idag. Så jag pluggade hela söndagen och halva lördagen till provet som jag hade idag, och nu är allting över. All plugg, och allt. Har dock en uppgift kvar, men den är lätt att göra. Snart är det sommarlov, och det kommer bli så otroligt skönt! Helt sjukt att jag början nian nästa år. Tankar kring gymnasium börjar dyka upp varje dag på sistonde. Vilken linje, vilket gymnasium blablabla. Jag är inte ensam om det, eller hur alla blivande nior?
Vad ska ni göra under sommarlovet? :) Ska ni åka bort någonstans, eller blir det en mysig svensk sommar i år? Jag själv ska ner till Polen, sedan till Spanien, Frankrike och sedan är jag kvar i Sverige från och med mitten av juli.

Alltså känner att jag egentligen inte behöver skriva detta, haha men jag måste! Jag ska träffa Josefin Eriksson i augusti för första gången! Vi har snackat i ungefär fem månader, och allting började just på denna bloggen. Hon kommenterade, fick en egen one shot, och jag kikade henne. Så bara fortsatte det. Ni förstår inte min lycka, att få träffa henne betyder så sjukt mycket för mig. Helt sjukt hur en människa som bor flera tusen mil ifrån mig kan betyda så mycket och som man kan prata med om precis vad som helst. Hon är min soulmate, vilket är nog en av de bästa sakerna som finns i livet, och som har hänt mig. Och nej, en soulmate behöver inte alltid vara en kille som man blir ihop med. Det kan vara en vän. En Josefin Eriksson. Jag vet inte som sagt varför jag skrev det, men att kunna lära känna en person via internet (SOM INTE ÄR PEDDO OCH ÄR TYP 50+) kan leda till så mycket lycka.


Men jag hoppas ni alla har det så bra. Jag måste också informera att eftersom jag kommer resa ganska mycket nu i början av sommaren kan uppdateringen fortsätta vara seg, då jag inte kommer ha någon dator med mig heller för den delen. Får se om jag tar med mig min Ipad, kan skriva på den och lägga upp delar så fort som möjligt! One more thing, skriver en The Fooo historia på wattpad. Kolla in den! Den heter ''Du förstår inte'' och är skriven by meeee. Kattaakaluznyy.

Glöm inte hur bra ni är, och även om ni har en nere dag så ska ni ändå komma ihåg hur vackra och hur otroligt viktiga ni är. För just DU är lyckan för en eller flera personer.


Kram på er, nästa del ska jag försöka lägga upp i veckan innan skolavslutningen. Men om jag inte hinner det så önskar jag redan nu, er alla världens skönaste och händelsefulla sommar där ni kommer uppleva kärlek, glädje och skapa minnen med familj och vänner. Kram!

Av Katta - 21 maj 2014 22:00

 

Vi avslutade kyssen, och medan mina knän blev svaga och det kändes som jag skulle svimma, sänkte Harry sina händer längst min kropp och stannade vid min midja vilket fick mig att sluta tänka på något annat än honom. Sluta tänka, och bara se på honom. Det var mycket att ta in just nu. Men det verkade som jag började få in allt, och få mig att älska idioten framför mig ännu mer. Han har förändrat mig, sedan första dagen jag mötte de gröna ögonen. Och jag älskade det. Tillslut vaknade jag till liv igen, och med ett svagt leende på läpparna såg jag ner i marken.
-Please don’t tell me this is a dream.. Sa jag, och jag hörde Harry skratta till.
-It’s not.. I think? Skämtade han, och jag skrattade och såg på honom igen och hans leende fick mig att bli knäsvag ännu en gång. Han pussade mig på läpparna igen snabbt, innan han släppte taget om mig, och istället gick runt mig och ställde sig bakom mig, och kramade om sina armar runt sin midja. Jag kände hans haka mot min axel, och jag la mina armar runt hans.
-Look at the sunrise. Viskade han mot mitt öra, och jag kände rysningar flyga genom hela min kropp, och jag såg på soluppgången.
-I feel like I'm dreaming, oh so I know, I know, I know, I know that I'm never leaving. No, I won't go.
Jag hörde Harrys hesa stämma sjunga tyst mot mitt öra som han en gång gjorde förut, och jag log för mig själv samtidigt som jag vände mitt huvud svagt mot honom.
-Shut the fuck up, your one direction songs destroys the moment. Viskade jag, och det fick Harry att skratta till och han kramade om mig hårdare. Han visste att jag egentligen ville höra på hans röst hela tiden, och att det inte spelade ingen roll vilken låt han sjöng, för han fick mig att känna mig så himla speciell.
-It does not! Envisades han och lyfte upp mig bakifrån och jag skrattade medan jag sparkade med benen i luften.
-We better go back.. Suckade jag när han ställde ner mig i den mjuka sanden igen och vände mig om så vi stod framför varann.
Han rynkade på näsan.
-Why? Sa han små surt och jag flinade.
-Because Niall is probaly worried. And..
-He isn’t, cause he is back in our hotel. He drove Luke to his place, and then texted me that he will sleep at the hotel instead then here but that he will come back in the morning to help us get all the stuff. Sa han, och jag höjde på ena ögonbrynen och nickade.
-Well, then I guess we can stay a minute more.
Harry skrattade.

Laylas perspektiv, tre dagar tidigare.
Jag drog på mig träningsshortsen, och slängde på mig en lätt tröja. Jag beundrade min spegelbild medan jag satte upp håret i en hög toffs, och därefter böjde mig framåt mot min spegelbild och drog med fingrarna på kinderna. Krämen jag köpte här om dagen funkade verkligen. Jag log mot min spegelbild, och sedan böjde mig ner för att dra på mig joggingskorna, och lämna min och Harrys stuga. Luften ute var varm, och jag tog ett djupt andetag innan jag började jogga längst med havet mot stadens håll, i lugn takt. Harry hade blivit så tråkig på sistone. Från och med dagen vi kom hit till Hawaii har jag aldrig känt av att Harry har velat spendera sin tid med mig utan sina vänner, till och med min syster. Jag tyckte inte om det, eftersom det var vår semester som han vänner bara råkade hänga med på, och meningen var att jag och Harry skulle vara så mycket tillsammans som möjligt. Jag suckade, och fortsatte jogga. Efter 3,5 kilometer stannade jag och vilade. Jag andades lugna andetag och såg ut över havet. Vinden blåste på min varma hud, och jag drog med handen över pannan. Helt plötsligt såg jag någonting föras mot mig i ögonvrån, och jag vände mig om. En vältränad, ljushårig kille utan tröja joggade mot mitt håll. Jag bet mig svagt i underläppen medan jag granskade hans vältränade kropp. Han mötte min blick, och jag kollade bort. Det var som att jag hade någon sorts kraft som drog till sig killar, och jag log för mig själv när jag märkte att han snart stod bredvid mig.
-Hello, have’nt seen you here before. Hälsade han, och jag såg på honom och rynkade på pannan medan jag log.
-No I’m just here on holidays. Sa jag, och han nickade till och log brett.
-What’s your name?
-Layla. Fnittrade jag och han sträckte fram handen och jag skakade om den försiktigt innan hans läppar nuddade min hand.
-Noah. Presenterade han sig artigt, och jag fnittrade ännu en gång till och han sträckte på sig och släppte taget om min hand.
-Do you have any plans for today, beautiful?
Jag rynkade på pannan som att jag funderade, fast jag ändå visste att jag inte hade det.
-Mmm.. No I don’t think so. Svarade jag, och förlängde ’‘Mm:et’’ som att jag fortsatte att fundera.
Noah skrattade till.
-Great, then I’m taking you for a drink. Sa han och jag fnissade till och la armarna i kors.
-And how do you know I want to have a drink with you? Envisades jag, för jag visste att killar gillade när tjejer var kaxiga.
-Because I ask kindly. Skrattade Noah som svar, och jag fnös till och såg bort.
Jag väntade några sekunder innan jag svarade:
-Okay then.
-I know a place just a couple of minutes from here. Sa Noah och pekade åt hållet bakom sig, och jag nickade till och när han började gå fortsatte jag tätt efter honom. Han såg bak på mig med en typisk blick, och granskade mig med sina blåa ögon och hade ett flin på läpparna. Jag visste exakt hur detta skulle sluta, men om inte Harry får reda på det gör det väl ingenting. Jag måste också ha kul, och nu kan jag ha det.

___________________________________________________________________________

Haft tre prov nu, tar konfirmationer nu på lördag och har massa plugg att hinna med innan betygen blir satta. Men här får ni en del, kanske inte så bra eller händelserik haha. Men vad är det Layla gör nu är frågan?

I nästa del får ni svar på deeeet.
Ha det så bra annars, stay beautiful!

Av Katta - 7 maj 2014 22:38

https://www.youtube.com/watch?v=F1fn6lJHHSo --Lyssna medan ni läser, om ni vill!

 

Emilys perspektiv
Jag somnade. Jag vet inte riktigt varför, men jag bara somnade efter att jag hade insett att min dagbok var borta. Jag gissar på att jag helt enkelt var för trött för att orka göra något mer. Trött av tankarna, som fick mig att se livet så jobbigt. När jag väl vaknade, kollade jag på mobilskärmen för att se hur mycket klockan var, och jag höjde förvånat på ögonbrynen när jag insåg att klockan var snart halv fyra på morgonen. Jag reste mig upp på armbågarna och såg mig omkring i det mörka tältet. Jag drog försiktigt ihop ögonbrynen, och gäspade samtidigt när jag insåg att Niall inte var i tältet. Var tog han vägen? Jag satte mig upp och gäspade ännu en gång innan jag reste mig upp, och lämnade tältet. Jag möttes av en varm vind, och fast jag trodde det skulle vara kyligt ute, var det verkligen inte det. Det var skönt ute, och det ända som hördes var just vågorna. Jag såg mig omkring, och min blick fångade upp ett ljus från det andra tältet Layla och Harry sov i. Jag såg bort, och samtidigt som jag la armarna i kors gick jag fram till vattnet och doppade mina fötter i det. Jag såg ner när vågorna omringade mina bara fötter, och jag blundade när vinden blåste i mitt ansikte och blåste bak mitt mörk blonda hår. Ärligt? Jag orkade inte bry mig längre. Jag orkade inte bry mig om dagboken, för om Luke ville ha den kunde han gärna ta den. Boken var ändå full av skit som inte hade någon betydelse, bara töntiga jag som skrev ner det jag kände för jag var för dum för att säga det på riktigt. Den där dagboken förstörde bara. Den gjorde så jag höll det mesta för mig själv, istället för att verkligen säga det rätt ut. I Harrys fall är ett exempel. Då jag skrev i dagboken hur mycket jag älskade honom, istället för att säga till honom. Konsekvensen blev självklart att han aldrig ville prata med mig igen, och jag fick bara bli van vid det. Jag kunde inte göra något mer. Helt plötsligt kände jag min mobil vibbrera till i den högra shortsfickan, och jag fiskade genast upp den. Hela världen stannade sekunden jag läste namnet som stod på min skärm. Jag fick läsa om det flera gånger, för att förstå att jag inte drömde. För det stod där på riktigt.

Harry
I need to talk to you, right now.

Så vände jag mig om, som om jag visste att han stod bakom mig bara några meter ifrån mig. Och det gjorde han, så som att jag kände hans närvaro. Harry stod och såg på mig, och jag bara såg på honom. Det var inget annat jag såg på, utan det var bara honom jag såg på. Han var allt nu. Allt jag kunde, eller ville se på. Hans gröna ögon, perfekta käkben, raka näsa och läppar. Jag såg att han höll i något i sin högra hand, men jag la inte märke till det. Dessutom hade skuggan lagts över det, så jag gissade bara på att det var mobilen han höll i.
-Can we take a walk? Frågade han i en hes viskning, och jag nickade till.
-Okay. Svarade jag fort utan att tänka efter, och jag såg ett svagt leende visas på Harrys läppar.
Han gjorde en gest med handen åt hållet vi skulle gå, och jag klev ur vattnet och började gå åt det hållet som var bara längst med stranden framåt. Egentligen visste jag inte varför jag så snabbt bestämde mig för att gå med honom, men jag orkade inte tveka längre utan körde på vad hjärtat ville. Och hjärtat ville vara med honom, hela tiden. Harry gick snart bredvid mig, och vi gick i tystnad under en stund. Ibland såg jag bak, och jag såg bara hur vi lämnade tälten mer och mer för varje steg vi tog. Jag såg framåt igen, och jag såg solens första strålar komma upp från horisonten. Jag skulle precis avbryta tystnaden med att nämna solen, när jag helt plötsligt kände ett tag runt min arm som fick mig att stanna och se upp på Harry.
-Okay, this is far away enough. Sa han, och såg bort mot tälten som nu var väldigt långt borta.
Jag drog ihop ögonbrynen.
-What do you want, Styles? Frågade jag med en suck och la armarna i kors.
-Talk. Sa han kort och såg ner på mig så att våra blickar möttes.
Jag bet ihop käkarna, och genast blev arg på mig själv. Varför gick jag ens hit? Jag ville inte bråka längre, det fanns dessutom inget och prata om längre. Inget alls.
-You are joking right? First you are saying that you don’t want to talk with me ever again, and now you want? It’s getting confusing, besides I should not even be here. Sa jag och himlade med ögonen och tog ett steg bak ifrån honom och såg bort.
-Emily I really want to talk.. Började han ärligt, och tog ett steg närmare mig men istället för att stanna tog jag några steg bort ifrån honom.
-No. We don’t have anything to talk about, okay?! Sa jag högt med darrande röst. Jag såg på honom och tog ett lugnt andetag.
-I don’t even want to talk.. I.. I just can’t okay? Sa jag med lugnare röst, men den darrade fortfarande. Harry såg på mig med en allvarlig blick som nästan skrämde mig. Jag ville bara bort härifrån, nu. Vi borde inte ens vara här. Varken han eller jag. Hur kom det sig att vi kom hit så enkelt? Varför?
-We don’t have anything to talk about? Are you serious? Sa Harry med sin hesa och mörka röst. Jag nickade till och tog en hårslinga som hade råkat hamna fel över ansiktet bakom örat.
-I’m serious. Sa jag, och började backa baklänges samma väg som vi kom.
Harry suckade och innan jag hann vända mig om, tog han tag i min hand och fick mig att stanna.
-Stay. Bad han i en viskning och jag mötte hans gröna ögon. De var så fridfulla nu. Så vackra, lugna..
Jag suckade och kollade bort. Jag kunde inte se på honom längre. Men hans hand runt min gav mig fjärilar i magen. Jag drog genast bort handen från hans grepp, och la den i fickan av mina shorts istället, utan att säga ett ord.
-How do you feel about me, Emily?
Hans fråga fick mig att stelna till helt.
-Please, tell me.
Jag såg på honom, och jag gissade på att min blick var lika förvånad och förskräckt som hela jag. Jag skulle aldrig, aldrig ana att han skulle fråga mig det. Jag var inte beredd. Det var inte dags, jag kunde inte säga det nu. Jag såg ner i marken, och tårarna som helt plötsligt började samlas i ögonen förvånade mig lika mycket som Harrys hand som började dra ut min ur fickan och snart flätades våra fingrar samman. Jag såg genast upp, och Harry såg på mig med ett svagt leende. Jag ville så gärna säga det. Jag ville skrika det. Att jag älskar honom så mycket så det gör ont. Men jag kunde inte. Det var något som stoppade mig. Eller nej, inte något. Utan jag själv stoppade mig själv. Jag såg ner på våra ihopflätade fingrar, och jag släppte taget om hans, och drog bort handen från hans ännu en gång. Jag såg upp på honom med en tom blick, som mötte hans små förvånade och jag tog ett djupt andetag.
-Nothing. I feel nothing.
Och det gjorde så ont. Så jävla ont att säga det. Men det gjorde mer ont att se Harrys blick mörkna, och han backade undan några steg från mig och fnös till.
-Nothing? Really? Skrattade han irriterande och såg på mig igen för att granska mig med sina gröna ögon.
Jag förblev tyst.
När han märkte att jag inte hade något att säga, suckade han och bet sin underläpp medan han såg bort.
-Okay, then explain me this. Sa han snabbt, och lyfte upp sin hand.
Ur skuggan såg jag en blå bok som han höll i sin högra hand. Solens första strålar sken ner på den, och när jag kände igen den blåa boken, stelnade jag till.
-How the fuck did you get it?! Skrek jag i en viskning, och nästan kastade mig över min dagbok som han höll i, men Harry sträckte snabbt upp armen upp mot himlen med boken så jag inte hade en chans att nå upp.
-Oh, so now you care? Sa han och låtsades vara förvånad samtidigt som han höjde på ögonbrynen.
-Give me it, you don’t have any right to have it! Sa jag argt och sträckte fram handen för att få tillbaka dagboken. 
Harry skrattade.
-Don’t have the right? Well, last time I checked, you diary was mostly about me and your feelings, so I kind off have a part of this whole thing and should know this. Kaxade Harry emot, och jag la armarna i kors och såg allvarligt på honom.
-It doesn’t matter anymore. Give me the book, now.
-No! I’m not going to give you your diary, forget it.
Jag tystnade, och såg bort mot havet. Jag vägrade möta hans blick. Förmodligen för att jag skämdes, men även för att jag visste att han blick skulle övervinna mig. Han hade läst det. Orden som var så sanna, som jag ändå fortfarande inte ville erkänna. Vad är det som stoppar mig? Varför i helvete säger jag bara inte sanningen rätt ut?
Det uppstod en tystnad mellan oss, och endast vågorna hördes och fiskmåsarna som började vakna till liv. Jag såg i ögonvrån hur Harry tog ett steg närmare mig, och det fick mig att försiktigt kolla på honom igen. Jag mötte hans gröna ögon, och han svalde till.
-Why didn’t you tell me, Emily? Frågade han i en viskning, full av besvikelse och jag såg bort igen och skakade på huvudet.
-Because it doesn’t matter, I said.
Det var nära ögat att min röst sprack där, samtidigt som hela jag. Men jag höll mig. Höll mig en stund till.
-Emily.. Suckade Harry, och jag såg att han närmare sig mig ännu en gång för att hålla min hand men jag drog mig undan och samtidigt som jag vände mig mot honom igen och gick bak några steg, visste jag att jag inte skulle kunna hålla mig längre, och allting bara föll ut.
-No! Just don’t, Harry okay? Don’t! Skrek jag, och kände hur tårarna började falla ner för mina kinder.
Harry stelnade till, och jag började andas häftigare.
-I can’t feel the way I do! And I know it, and It’s hurts to fucking bad knowing that you don’t feel the same way. I can’t see you with my sister, It makes me sick, because I want to be her. Since the first time I saw you in the hall when I came with my parents to eat dinner at Laylas place, I felt that you were so important. Like you were the only one in the whole world.
Jag skrek av ilska, sorg och smärtan som hade varit innuti mig under sådan lång tid. Jag brydde mig inte om att mina tårar rann, för jag fortsatte utan att stanna upp eller bry mig.
-You are the only one that makes me feel loved, or makes me happy when I’m so mad och pissed of. You are the only one that makes me wanna smile, everytime I see you. Or just kiss you, because you are so beautiful and perfect. And every word you tell me, It feels inside of me, like your words are the most imporant.. Grät jag.
-And I hate myself for not telling you before. But I didn’t wanted it to be true, I didn’t want to believe myself. Because yes, yes Harry! I’m madly in love with you!
Mer hann jag inte säga, innan hela jag stelnade till när Harry skyndade upp till mig, la sina händer runt min nacke och pressade sina läppar mot mina. Jag besvarade hans kyss, och jag hade aldrig varit så förvånad som jag var nu. Jag hade aldrig haft så många fjärilrar i min mage. Och jag hade definitivt aldrig känt mig såhär kär, som nu.
Harry drog plötsligt bort sina läppar från mina, och såg ner i marken samtidigt som han drog försiktigt ihop ögonbrynen, vilket fick mig direkt bli lite orolig. Han drog sina händer upp till mina kinder, för att jag snart skulle känna hans tumme smeka bort tårarna som hade råkat falla ner för kinderna, och mötte min blick ännu en gång.
-Sorry, I’m just scared .. Sa han plötsligt i en hes viskning och såg ner på mina läppar, och sedan upp för att möta min blick igen.
Att höra honom tveka fick mig att tveka också, och helt plötsligt kände jag att detta inte var rätt. Även fast jag ville det och det kände så, så fick Harrys reaktion mig att må sämre. Jag tog försiktigt undan hans händer från mina kinder, och försökte backa undan innan han tog tag i min hand och drog mig in i hans famn igen.
-I love you Emily. And.. Maybe I’m scared because you mean more to me than any other person. You are everyting I think about, everything I want.
Han placerade sin panna mot min, och fortsatte smeka mina kinder.
-And It hurts so much inside of me, that I was such an ass. I’m so sorry. Viskade han med darrande röst, och drog in mig i en kram.
Hans starka armar runt mig, och varma bröstkorg fick mig att känna mig så säker. Jag älskade honom, så mycket. Det fanns inget annat som jag tänkte på nu, utan det var bara han. Harry.  
-I love you Emily. Upprepade Harry med sin hesa, och svagt darrande röst, och sträckte sig igen för att se ner på mig igen, och få mig att ställa mig lätt på tå, för att kunna möta hans läppar ännu en gång, i en perfekt kyss.

Av Katta - 4 maj 2014 20:25

Hej!
Ja, som rubriken lyder. Det blir ingen del idag, så som jag lovat. Jag är verkligen ledsen över det, men det är inget jag kan göra någonting åt. Plugget kommer före, så är det! O nu har jag fruktansvärt mycket plugg som jag måste verkligen göra för att få till de betyg jag verkligen har kämpat för!

Jag hoppas ni förstår och inte blir arga på mig.

Ha det så himla bra annars och jag ska försöka lägga upp delen imorgon istället! Kram på er alla.

Av Katta - 3 maj 2014 19:42

 

Det tog en stund innan jag hade lyckats samla mig från de olika tankarna som tog kål på mig. Jag visste inte längre vad jag skulle göra. Med en suck reste jag mig upp, och torkade bort de få tårarna som hade råkat falla ner för kinderna. Jag tog några få djupa andetag och försökte få till mitt vanliga ansiktsuttryck igen, så att ingen skulle lägga märke till att jag har gråtit. Men hur mycket jag än försökte, blev det bara jobbigare. Jag kunde inte längre ljuga eller gömma mina känslor. Jag var så jävla kär i Harry, och jag orkade bara inte ljuga för mig själv längre. När jag kände vinden blåsa i mitt hår och jag kände sanden under mina fötter, stannade jag. Jag såg åt Laylas, Harrys, Luke och Nialls håll och jag suckade. Det bubblade i min mage när jag såg Harry ha sina armar runt min syster och krama henne bakifrån medan de såg på vågorna. Jag ville ha hans armar runt mig, att han skulle hålla om mig, och skydda mig. Skydda mig från allt.
-Emily!
Jag ryckte till när jag hörde mitt namn, och jag såg att Luke började springa mot mig. Jag fick fram ett leende på läpparna, och började gå mot honom för att möta honom. Han la sin arm över mina axlar och log glatt mot mig.
-You came just in the right time to toast some marshmallows. Sa han, och jag nickade till med huvudet och tog en hårlinga bakom örat som hade råkat falla ner över mitt ansikte.
-You like marsmallows, right?
Jag såg upp mot Luke och nickade ännu en gång. Han log och tillsammans med mig joggade mot brasan som Niall hade gjort. När jag mötte Nialls blick log vi mot varandra, och snart satte han sig på solstolen bredvid mig, så att jag satt mellan Luke och honom. Jag såg i ögonvrån hur Harry gick tillsammans med Layla närmare oss till brasan, och jag tog ett djupt andetag. Helt plötsligt kände jag hur två armar kastades bakom mig runt min hals och ett huvud visades vid min högra axel.
-Do you not just love this place, sis? Frågade en överlycklig Layla, men en så himla glad röst. Jag vände mitt huvud för att möta hennes blick och jag log.
-It’s really nice. Svarade jag, och hon fnittrade till och släppte taget om mig och rufsade till mitt hår.
-Cheer up sis, I see something bothers you. Suckade hon och jag följde henne med blicken tills hon satte sig i sin oranga solstol. Min blick gled över mot Harry, och det var bra  att han inte mötte min blick, utan istället hade den ner mot marken. Jag kunde utan att han visste, se på honom och drömma att han kunde vara min.
Snart satt alla och åt sina marsmallows och skrattade åt skämt Niall sa. Jag kunde inte hålla mig och lät min blick då och då glida över mot Harry. Men jag mötte aldrig hans blick. Aldrig, under hela kvällen. Jag visste inte riktigt om det var bra, eller dåligt. Det kanske var dags för att inse att det var såhär det kommer vara framöver. För jag visste att om jag skulle vilja förklara hela missuppfattningen skulle Harry se mig mer som en lögnare, och aldrig tro mig.

Dear Diary

I’m right now camping on the beach with Luke, Niall, Layla and Harry. It’s fun.. but I’m feeling so down. So weak, alone, and bad. I had a fight with Harry, a small fight, but we both were so angry. And now I know why he is angry and don’t trust me anymore. Because of a fucking misunderstanding.

But I love him. I can’t lie anymore. I can’t say that I’m strong, and that he will never brake me. Because he had, already. He is the only one in my life that makes me .. happy. Like really happy. Even when I’m worried, sad or just angry, he smiles and I know that everything will be alright. He is the only one that I can be myself with. He is the only one that ever made me feel loved. And I’m so mad at myself, that I never told him before. He doens’t love me, but I’m starting to think that It’s okay. But If I would tell him before how i really felt, we would still talk with each other. Now, when I didn’t told him, he tells me that he doesn’t want anything from he again. And I can’t be mad at him. I just cant.

I love him too much. And It hurts pretty much.. inside of me. And it feels like the idea of that he doesn’t love me back, eats me from inside.

-I need to go..
Jag såg upp från dagboken när Luke kom tillbaka in till tältet jag, han och Niall sov i. Snabbt som blixten kastade jag dagboken tillbaka i min väska, och såg på Luke och som tur så hade han aldrig märkt min dagbok. Klockan närmades 10, och medan Niall och Harry städade undan allt runt brasan bestämde jag och Luke att chilla i vårt tält eftersom vi hade blivit så mätta på så många marshmallows i åt. Lukes mobil hade ringt, och han behövde lämna tältet för att svara.
-Why? Frågade jag med en suck, samtidigt som jag drog ihop ögonbrynen och Luke satte sig ner bredvid mig på filten.
-Calum called me, and I totally forgat that we are going to Europe tomorrow night for a small tour. Skrattade Luke, och drog sina händer över ansitket. Jag fnös till och skakade på huvudet.
-I’ll have more space to sleep, that’s good. Sa jag skämtsamt, och mötte Lukes blick och vi båda skrattade.
-When are you back? Frågade jag och log.
-Only gone for 10 days, that’s not that much. I’ll be back before you leave. Sa han och jag nickade.
-Good, I’ll miss you.
Luke la sin arm över mina axlar, och drog in mig i en kram.
-I really, really like you Emily. Suckade han och jag stelnade.
Sedan rös jag till. Men rysningen var inte positivt, inte alls faktiskt. Det var mer att jag ville skaka bort hans mening från mig. Det var inget jag ville höra från honom. Inte nu i alla fall. Luke var som en bror till mig, och jag var verkligen långt ifrån intresserad i honom. Visst, han var jätte söt. Men tyvärr så hade mitt hjärta redan blivit stulet av en annan, och skulle nog inte på lång tid komma tillbaka. Jag svarade inte, men det verkade inte Luke bry sig om, så jag förblev tyst i en stund till. Vi satt tysta en stund, men innan vi hann avbryta tystnaden, drog Luke sig undan från kramen. Han böjde sig framåt mot min väska som låg framför oss, och hela jag stelnade till. Jag letade med blicken efter dagboken, och när jag fångade upp den märkte jag att den var i Lukes händer.
-What is this? Frågade Luke och granskade min dagbok. Jag svalde hårt.
-That kind off private.. Sa jag hest, och sträckte fram handen mot honom med hopp om att han skulle ge tillbaka min dagbok. Men istället så mötte jag Lukes blick, och han öppnade dagboken för att sedan se ner i den och läsa. Allt. Han bläddrade och medan jag försökte få ur dagboken från hans händer vred han bara på sig med ryggen mot mig.
-Luke! Sa jag argt, och sträckte ut mina armar mot dagboken igen, men han vred sig ännu en gång.
Min blick fångade upp det senaste jag hade skrivit i dagboken. Jag visste redan att Luke hade börjat läsa, och jag fann inget mer ork för att försöka ta tillbaka dagboken. Jag kunde se han spänna sig, och snart reste han sig upp. Jag satt kvar och svalde igen när han vände sig mot mig med en förbluffad blick.
-Did you use me to stop think about Harry? Frågade han hest, och mötte min blick.
-..Luke, no..
-Did you use me to stop think about Harry? Upprepade han med argare ton i rösten, och jag suckade och reste mig upp.
-Luke, you really don’t understand.
Han fnös till och nickade ner mot dagboken.
-I just read you diary, Emily. I quite get everything. And I just can’t believe.. Luke stammade till, och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var verkligen tomt. Ingen hade läst min dagbok förut, ingen alls. Och nu behövde Luke göra det när allt var som värst. När han sa att han gillade mig, och svarade med att jag älskade Harry i min dagbok.
-You know you hurt people, right?
-But I don’t want to hurt anyone, Luke! I really dont want to! Sa jag ärligt, och tog ett steg närmare honom, men han tog ett steg bak ifrån mig vilket fick mig att tappa hoppet helt. Han skulle inte heller förstå. Självklart, varför skulle någon förstå liksom?
-Well you do. And uhm, I think I need to think about this whole thing. Why you acted that you liked me, and made me have some feeling for you, even if you loved Harry. Sa han med darrande röst, och började backa mot utgången av tältet.
-It just camed so quickly.. Suckade han och såg ner i marken.
-I’m so sorry Luke.
Han skakade snabbt på huvudet, och mötte min blick.
-I guess we both know when you love someone, but that person doens’t love you back. See you in 10 days.
Så försvann han.
Jag satte mig ner på filten igen, och placerade händerna över ögonen. Jag gissade på att det inte fanns tårar kvar för Luke. Eller så var jag för upptagen för att tänka på det hela. Mina tankar snurrade runt i huvudet, och gjorde mig bara så trött på allt. Jag suckade och föll ner på rygg. Jag tog undan händerna från ansiktet, och vände huvudet mot utgången. Jag drog ut armen för att ta dagboken som skulle vara på golvet bredvid mig, men det var då jag insåg..
Det var inte bara Luke som försvann. Utan min dagbok, tillsammans med honom.

Harrys perspektiv
Jag slängde de få ölen vi drack runt elden och kastade i soppåsen. Lika så slängde jag bort soppåsen ner i sanden bredvid mitt och Laylas tält, för att komma ihåg att slänga den i morgon. Med en suck såg jag mot Nialls håll, och han hade också blivit klar med att städa. Våra blickar möttes och vi log mot varandra. Därefter gick jag mot vattnet, och doppade mina bara fötter i ljumma vattnet samtidigt som jag drog ner händerna i fickorna på jeansen.
-So..
Snart såg jag i ögonvrån den blonda killen ställa sig bredvid mig, och jag såg på honom.
-What happened? Frågade Niall, och såg på mig med höjda ögonbryn.
Jag drog ihop ögonbrynen, och jag stelnade till. Jag visste precis vad Niall menade, men ändå bestämde jag mig att låtsas som jag inte visste vad han pratade.
-What do you mean? Frågade jag fundersamt, men Niall suckade och himlade med ögonen samtidigt som han la amarna i kors.
-You know exactly what I mean. Emily did not came back with you when you were supposted to bring the wood together. Why?
Jag bet ihop käkarna och avbröt våran ögonkontakt med att se ner i marken. Jag följde vågorna med blicken, som med en enkel putt omringade mina fötter i det ljumma vattnet. Jag suckade, och kollade bak mot mitt och Laylas tält för att se till att hon inte var i närheten.
-Me and Emily had a fight. Svarade jag kort, och såg tillbaka mot havet.
Niall fnös till.
-No shit? I see that you two are’nt any longer that close. Skrattade Niall, och jag blängde på honom.
-Well, get use to it, because we are not going to be close ever again. Sa jag.
Jag såg på Niall, och mötte hans förbluffade blick. Han drog ihop ögonbrynen.
-Why?
-Because shit happendes. Fnös jag till och avbröt våran ögonkontakt ännu en gång.
Jag hörde Niall ta ett djupt andetag för att mot argumentera mig, men vi båda tystnade när vi hörde något bakom oss. Vi vände oss om och min blick fångade direkt upp i mörkret Luke. Han klev ur Emilys tält, och det fick min mage genast bubbla till, och jag önskade att jag egentligen inte brydde mig om henne. Men det gjorde jag, och jag hade fortfarande lika stor längtan att vara vid henne som gången jag träffade henne för första gången. När Luke la märke till Niall och mig mötte jag hans förvirrade blick, och han stannade och bara såg på oss.
-Luke, hey.
Niall ropade på honom och började föras mot honom. Luke log svagt och nickade till med huvudet som en hälsning, men hans förvirrade ansiktuttryck och blick var kvar. Jag granskade honom med blicken med fundersam blick, och min blick fångade helt plötsligt upp en ljus blå, ganska sliten, bok som han höll i händerna.
-You okay? Frågade Niall, och la sin hand på Lukes rygg. Jag såg in i Lukes ögon igen, och mötte hans blåa ögon.
-Yeah.. Uhm, I actually want to talk with Harry for a second. Harklade Luke till, och jag sträckte på ryggen av förvåning.
-Me? Kom det ur mig med en förvånad ton, och jag la handen på bröstkorgen.
Luke nickade kort till, och jag drog ner händerna i byxfickorna igen och log snett.
-Sure buddy. Sa jag, och började gå mot Luke och Niall.
Luke vände på sig och började gå längre bort, och jag gick förbi Niall och vi gav varandra fundersamma blickar, sedan fortsatte jag efter Luke. När vi vad en bit ifrån tälten drog Luke sin hand genom håret, och verkade nervös. Jag såg på honom med ihopdragna ögonbryn, och lutade mig mot palmen vi stod vid.
-So, what is it? Frågade jag med en suck och log svagt.
Luke vände sig mot mig, och han bet ihop käkarna.
-I should be so pissed of and jealous at you. Sa han plötsligt, och hans mening förvånade mig.
-But I can’t, so.. I’m going to do something that I hope I won’t regret. Fortsatte han, och jag öppnade munnen för att säga något, men jag visste inte vad. När han tog två steg närmare mig lutade jag mig försiktigt bak, men snart lutade jag mig fram igen när jag såg att Luke räckte fram mig den blåa boken.
-Promise me that I won’t regret giving this to you. Sa Luke hest, och fick ur sig ett nervöst skratt medan jag granskade boken han höll i händerna.
Jag tog emot den.
-I don.. Wh.. Stammade jag fram för att försöka få fram någon vettig mening, men Luke avbröt mig direkt.
-Just read it. Okay? And promise me that I won’t regret this. Because this book will help you find your everything. The everything I want, but that it’s really yours.
Jag svalde hårt till, och även fast jag inte riktigt förstod vad han menade, såg jag upp på Luke medan jag fick fram en svag nickning med huvudet.
-I promise.

______________________________________________________________________________

Jag vet att uppdateringen verkligen suger. Jag är helt medveten om det, men jag försöker verkligen uppdatera så ofta jag bara kan. Det har hänt så mycket nu, och jag hinner inte. Men nästa del kommer imorgon iaf, så någon sorts bättre uppdatering är det nu. Ska inte spoila något om delen, men det kommer bli ganska.. stort.
Hoppas ni alla ha det bra annars, stay beautiful!

Av Katta - 22 april 2014 09:45

-BILD KOMMER SNART-

 

Dear Diary.

It’s kind of funny.. Last time I wrote here I loved Harry and he was the happiness in my life that I thought about all the time. Now? Well, after two days laying in bed, lying to everyone that I was sick, but really being heart broken, I figured out that Harry is a fucking dickhead. Two days I’ve been crying because of him. A boy that made me feel loved and made me thinking that I was in love. But really, this two days I figured out that I’m not. I’m not in love with him, never been and never will. I’m not going to show him that he won. I’m not weak, and he will never brake me down. Not today, not tomorrow. Never.

I’m going to make him see that I’m not the weak one. Make him see that I don’t care. And maybe..make him a little bit jealous.

I’m going together with Luke, Niall, Layla and Harry on a little adventure. Camping on the beach, but neither Niall, Layla or Harry know I’m coming, only Luke knows. A little suprise to everyone of them, but It’s gonna be fun. I think? And I hope, I really hope that Harry will care and see me. See me being strong, and careless about him. I’m taking my diary with me, if I feel for writing more tonight.

Jag slängde ner dagboken i min ryggsäck, och sedan klev ut från sängen. Jag tog ett djupt andetag, och fortsatte in till badrummet. Jag granskade min spegelbild, och smekte mina kinder med handflatorna. Fan vad jag hatade att få fräknar efter att ha solat. De ploppade alltid upp efter att jag har varit på sol. Varför? Jag suckade, och slängde av mig pyjamasen för att hoppa in i duschen. Jag duschade snabbt, och virvade sedan den gröna handduken runt min blöta kropp. Jag hämtade upp hårfönen, och fönade mitt hår för att jag inte orkade vänta tills mitt hår skulle torka klart. Det tog inte heller så lång tid, och snart stod jag framför spegeln ännu en gång och såg på min spegelbild. Jag tog upp sminkväskan från hyllan över bredvid för att kunna sminka mig lite lätt. Efter det slängde jag på mig ett par vanliga jeanshorts, och en pösig ljusblå tröja instoppad i de. Det blåste lite mer idag än vad det gjorde igår, så jag kastade över min ljusblåa tröja en grå stickad kofta som hängde ner till vaderna. Jag satte ett par svarta solglasögon på näsan, och när jag tog en sista titt i spegeln, knackade det på glasdörren till terassen.
-Come in! Ropade jag.
Dörren öppnades, och jag kollade fram med huvudet från sovrummet för att få syn på Luke stå vid ingången med ett svagt leende på läpparna och en ryggsäck över axlarna.
-Hello, you are ready to go? Frågade han när våra blickar möttes och jag log och nickade innan jag försvann i rummet igen för att hämta ryggsäcken. Jag tog snabbt på mig mina blåa converse, och för att inte ramla lutade jag mig mot väggen.
-Yep, are the rest waiting? Frågade jag och såg mig omkring i rummet för att se om jag hade glömt något samtidigt som jag kastade ryggsäcken över axlarna.
-Yeah.. Sure you want to go? I mean you were sick yesterd..
-I’m feeling great today, now let’s go. Avbröt jag honom, och med snabba steg for ut från sovrummet och puttade Luke ut tillbaka på terassen för att själv kunna komma ut på den, och stänga glasdörren bakom mig. När vi såg på varandra såg jag hans förvånade blick granska mig, och jag skrattade till.
-I see that.. Skrattade han, och jag puttade till honom med handen på hans axel och flinade.
-Let’s go and meet up the rest.
Luke nickade till medan han hade kvar sitt leende på läpparna, och vi gick vidare till Nialls terass. Jag ställde mig vid väggen lite bakom Luke när han knackade på glasdörren, och när den öppnades hoppade Niall fram och kramade om Luke.
-Now we are all here, we can go! Skrattade han utan att lägga märke till mig. De avslutade  kramen och Niall kollade tillbaka in i sitt hus.
-Layla and Harry, we can go now. Sa han, och att höra Harrys namn lyckades en svag rysning rymma genom kroppen. Jag harklade högt till, och Luke skrattade när Niall vände sin uppmärksamhet mot mig och märkte mig. Han lös upp och slängde ut armarna.
-Oh my god, hello love. Are you feeling okay? Frågade han och kramade om mig och jag besvarade han kram med ett leende på läpparna.
-Yes, I’m going with you guys. Sa jag och Niall skrattade glatt till.
-Great!
Vi avslutade kramen, och jag kollade bort när jag hörde steg ut på terassen. Jag såg i ögonvrån den långa figuren, och hur han såg mot mitt håll. Men jag tänker inte se mot honom, nej. Han kan ta och drömma om det.
-Emily? You are coming with us? Hörde jag en välbekant röst fråga förvånat, och jag tog ett nytt andetag och vände mig mot min systers håll, för att få syn hennes hand bara ihopflätad med Harrys. Min blick råkade glida på Harry, och jag mötte hans gröna ögon. Fan, jag kommer inte klara det. Vi kollade bort från varandra samtidigt, och jag log svagt mot Layla och nickade till som svar.
-That’s great, then we are a whole group. This is gonna be nice! Sa hon exalterat, och jag fick fram ett fnitter och nickade, även fast jag innerstinne visste att jag aldrig skulle klara detta.

Jag orkade inte att se Harrys arm om min systers axlar. Vi hade gått i ungefär fyrtio minuter, och jag kräktes nästan av att se dom vara så himla.. på varandra. Men jag visste att det var med mening också. För varför skulle Harry ibland kolla bak på mig för? Kolla upp om min uppmärksamhet var vänd mot dom, och det var den också. Jag muttrade till.
-You okay? Frågade Luke som gick tätt bredvid mig, och jag såg på honom.
-Yeah, sure. Svarade jag och Niall som gick jämte Luke såg mot mig också.
Han mötte min blick, och sedan gled med blicken till Harry som gick framför oss.
-You sure Emily? Frågade Niall, och såg på mig igen.
Han visste väl att det var något mellan mig och Harry. Eller var. Men han visste inte vad som hade hänt, och jag ville inte att han skulle få tusen funderingar kring det hela. För det var inget mellan mig och Harry.
Tyvärr.
-I’m sure. Sa jag bestämt, och såg bort.
Snart började sanden bli till klippor istället, och vi började närmas till platsen vi skulle tälta på. Jag höll båda händerna runt axelbanden till ryggsäcken, och tog breda steg mellan klipporna för att inte ramla i vattnet mellan de. Framför mig gick Niall med den största ryggsäcken som hade tältet Luke, jag och han skulle sova i. Han vinglade lite på klipporna för att finna balansen, och jag skyndade mig fram till honom och la handen på hans axel. Vi såg på varandra och log, och när Niall fann tillbaka balansen lät jag honom gå vidare.
-I’m getting tierd.. Skrattade Luke som gick efter mig, och jag såg bak på honom och flinade.
-Me too.
Det tog tio minuter till tills vi kom fram till platsen, och jag slängde av mig ryggsäcken och slängde mig på den vita sanden samtidigt som jag pustade ut. Stranden här var mycket finare. Palmerna var så mycket högre och var lite överallt på den vita och mjuka sanden. Den var inte heller som sanden på vår strand. Det var helt enkelt så mycket finare här, och det var så lugnt. Tystnad, bara havsvågorna som slog mot klipporna hördes.
-Let’s make up a fire! Who can bring some wood? Me and Luke were here before and prepared some in the woods. Ropade Niall så att alla hörde, och jag satte mig upp i sanden och sopade bort sanden från armarna med händerna.
-I can! Ropade jag, men efter det höll jag bara tyst.
För det var bara inte jag som ropade. Jag blundade, och samtidigt som jag bet ihop käkarna såg jag ner med huvudet. Jag tog ett djupt andetag, och medan en pinsam tystnad sjönk ner på oss såg jag upp igen, öppnade ögonen och lät min blick möta de gröna ögonen, som jag älskade så.
-Okay, Emily and Harry can do it. Sa Niall snabbt, och jag önskade att någon skulle protesterna emot. Men varken Luke eller Layla gjorde det. Inte ens Harry sa något, utan vi båda bara såg på varandra och önskade att det inte skulle blivit såhär. Layla började hjälpa till Niall med att ta fram tälten, och Luke satt bredvid och rotade i sin ryggsäck. Det var väl inget mer jag kunde göra. Med en suck reste jag mig upp från sanden, och sträckte på ryggen. Jag gick förbi Harry och på grund av att varken han eller jag flyttade från varann knuffade jag till hans axel med min. Snart kände jag sanden från hans steg puttas mot mina hälar, och han gick efter mig till skogen.
-So, you came today. Sa Harry plötsligt, vilket faktiskt förvånade mig. Men jag försökte låta så vanlig som möjligt, även fast mitt förbannade hjärta började slå snabbare.
-Yeah, I did. Sa jag, och kunde föreställa mig att Harry drog ihop ögonbrynen, drog ihop läpparna och nickade. Det gjorde han alltid när han var osäker på vad han skulle säga, eller om han pratade med någon han var osäker med. Jag hade känt tönten i bara tre månader, och under dessa två veckor här i Australien har jag träffat honom varje dag. Jag känner till varje hans rörelse, ansiktuttryck, röst.. allt. Jag vet även att han är världens vackraste människa, som kan skada en tjej så himla enkelt.
Jag stannade tvärt, och vände mig mot honom samtidigt som jag la ena handen på höften och lät den andra hänga slappt vid benet. Harry stannade lika snabbt som han märkte att jag vände mig mot honom, och jag granskade honom med blicken.
-It’s not a problem, I hope? I hope you’re not thinking that I’m here because I care about you? Cause I dont, right?
Jag behövde ställa han mot väggen. Det förtjänade han. Egentligen ville jag inte ha något med honom att göra, men när jag ändå hade chansen så.. körde jag på.
Harry suckade och kollade bort för att inte möta min dömande blick.
-Don’t blame me about that we’re not friends anymore Emily, because it was you that lied. Sa han hest, och mötte min blick med sin allvarliga.
-Friends? Harry.. Friends? Josefin is your friend. I was never you friend, we were more. And can you tell me what the hell I lied about? Cause I remember that it was you that lied to my sister about us.
Harry klämde ihop käkarna, och tog ett steg närmare mig, så att våra bröstkorgar möttes. Han var så nära, och jag kände hans hjärtslag mot min bröstkorg, och hans andetag mot min kind. Jag ville bara kasta mig på honom, kyssa honom, krama honom, ha honom. Men de nästa meningarna som han lämnade fick mig bara att istället kasta mig på honom för att slå av huvudet på honom.
-Don’t try to tell me that you didn’t lied. I heard when you told Louis that we were nothing, and how cute you think Luke is. You can take your lies and tell someone else, because I don’t want anything from you. Everyone thought that you changed, but you are still like the Emily before. A careless bitch.
Harry gick sedan förbi mig, och denna gången var det han som gav mig en knuff på axeln. Jag vände mig om, och utan att tänka på något utan få ur min ilska på honom ropade jag:
-You can go and keep fuck yourself, Styles. And I’m sure you fuck every other girl you see on the street, you manwhore!
Han stannade och vände sig mot mig. På något sätt var jag nöjd över vad jag sa, men när hans gröna ögon mötte mina ville jag bara begrava mig själv. Usch, jag ville inte säga så till honom. Jag ville inte bråka med honom. Jag ville inte ens vara här.. vad gjorde jag här egentligen? Jag skulle inte klara av det.
-You’re such a bitch. You hurt people so easily, even the people that actually care about you. Sa han med hes röst och kisade med ögonen.
Jag gapade och slängde ut med armarna medan jag gav ifrån mig ett irriterat skratt.
-Am I hurting you? You hurted me Styles, telling me that I don’t care about you, cause I did!
Harry tystnade och granskade mig med sina vackra gröna ögon. Jag svalde hårt, och väntade på att han skulle säga något, men ingenting lämnade honom. Det blev bara tyst mellan oss, och vi bara såg på varandra.
-I don’t believe you, cause I heard what you told to Louis. You broke me. And I don’t want anything with you again, ever. Sa han och vände sig om snabbt för att fortsätta gå.
Det tog en stund för mig att tänka på vad jag sa till Louis. Jag stod kvar och följde Harry med blicken och hur han snart försvann ur min syn bakom träden. Vänta.. Kunde han ha hört när Louis kom på min terass och jag erkände för honom att jag älskade Harry?

-I just though that you and Harry..
Jag såg på honom, och spärrade in min allvarliga blick i hans vilket fick honom att tystna.
-It’s nothing between me and Harry, okay? Nothing.

-Emily, I just want to hear it. Are you in love with him? Viskade han, och log svagt.
Så mycket som jag önskade att jag inte var det, var det anledningen till att jag bara blev mer övertygad att jag verkligen gjorde det. Jag tog ett djupt andetag, och nickade kort till.
-Yes. I’m in love with Harry. I’m in love with his cheesy smile, bad jokes, crazy hair, those green eyes and his personality. I’m in love with that amazing idiot, that makes me smile everytime he look at me, and that I can’t describe with words. That is the only reason why I am who I am right now, and that I can’t have because he is my sister’s boyfriend.

Jag tog ett darrande andetag, och snart föll jag ner på knä på den torra marken. Jag la händerna över ansiktet och drog dom för ansiktet. Hur ska jag förklara mig nu?! Allt blev en stor fet jävla missuppfattning! Jag suckade högt, och jag kände tårar samlas i ögonen. Allt blev bara för jobbigt, precis allt blev för jobbigt.

''My Sister's boyfriend''

18 åriga Emily Harris är inte alls som sin 8 år äldre syster. Till skillnad från sin äldre syster Layla, dricker och röker Emily. Dessutom bryr hon sig inte vad människor tycker om henne, och lyder inte alls sin familj.
När den kända Harry Styles visar sig i hennes liv som stora systerns pojkvän, uppstår problem. En stark relation byggs upp mellan dom, utan att någon ser eller vet. En relation så stark att inget kan komma imellan. Med ilska, smärta, svartjuka och kärlek.

''I know we cant be together, but honestly.. I don't care''.

Vem är jag?

 

Hej!
Jag som skriver på bloggen heter Katarina, och jag är en helt vanlig 15 årig tjej från Småland. Jag älskar att skriva, och därför bestämde mig för mer än ett år sedan att påbörja en novellblogg, om ett band med fem killar som jag tycker väldigt mycket om. Självklart, One Direction. Jag har under ett år nu skrivit tre olika noveller på bloggen, och håller på med min fjärde. Jag skriver dessutom då och då Oneshots åt läsare som vill ha, men jag skriver inga nu för tillfället men kommer börja göra det snart igen.
Jag hoppas verkligen ni stannar här på bloggen och fortstätter att läsa den!

Kram.

Min tumblr: http://kattaakaluznyy.tumblr.com/

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker ni om novellen?
 Jätte bra!!
 Bra!
 Helt okej
 Njae..
 Dålig

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ One Direction novell med Blogkeen
Följ One Direction novell med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se